Han leder mig, hvad himmelsk tröst
Den ljufva tanken ger mitt bröst:
Hvar helst jag är, hvad helst jag gör.
Mig Gud vid handen ständigt för.

Kör

Han leder mig, han leder mig!
Ja, med sin hand han leder mig!
Ack, att jag troget följde då,
Den hand som huldt mig leder så!

Än genom sorgens mörka dal.
Än genom glädjens blomstersal,
Vid stilla bäck, på öknens sand—
Stads håller mig hans säkra hand.

Kör

Lär mig, o Gud, att sluta in,
Min hand förutan knot i din.
Förnöjd hur helst min lott jag får.
Då jag har Gud, som med mig går.

Kör

Och när mitt vandringslopp är slut.
Och med din nåd jag kämpat ut,
Jag räds ej ens för dödens svall:
Ty Gud ock der mig leda skall.

Kör